partalitegranna

Det här inlägget är till mig så jag förstår om ni inte orkar läsa hela jäkelskapet. Men man vill minnas.

Idag fyller jag arton år och igår slog det mig att det är på något vis den officiella dagen som avslutar barndommen. Hur länge man än känner sig som ett barn, eller hur tidigt man än slutar känna sig som ett barn så är det här på något vis omvärldens mått. Nu är jag vuxen tycker dom.

Jag känner mig inte alls vuxen. jag känner mig 17. Jag känner mig för liten för att ha avslutat ett kapitel i mitt liv. Har jag avslutat ett eller två? äÄr 13 också någon slags gräns? Det spelar ingen roll för den gränsen vsar inget avslut utan en början. Den här är ett avslut.

Jag känner att det gått otroligt lång tid sen jag var tillexempel femton. Det har det inte. Det är ingen tid alls om man räknar i stora mått mätt. Elva år känns som det aldrig ens hänt. Därför inser jag att den här åldern också försvinner fort. Om tre år kommer jag känna mig väldigt långt ifrån den här tiden i mitt liv och det vill jag inte. Jag tycker om den här tiden aldeles för mycket för att vara påväg ifrån den. Från kvällar med mina vänner innan dom bäddar ner mig och rider på varandras ryggar hem. Man hör ju att det är alldeles för fint för att färdas ifrån. Vänner som skriver dikter på mina väggar och vänner som tar med sig bilder på kattungar för att jag inte får ha egna. Det är inte så att jag ska ta något slags kliv ifrån dem men hur man än vänder och vrider på det så går tiden framåt även om jag önskar att den skulle stanna upp lite extra just nu.

För ett kort tag sedan hade jag gjort vadsomhellst för att tiden skulle springa lite fortare och kanske till och med hoppa över några år, men nu tycker jag inte att det känns riktigt rätt längre. Det här är ingen ålderskris ska ni veta. Det får man inte ha när man är arton för då skrattar alla över 30 åt en. Det här är bara en liten ledsen stund över att tiden går även när den är som bäst. Jag vet att mina vänner kommer fortsätta skriva dikter och visa mig fina filmer och skicka sina finaste låtar och berätta om sina dagar för mig. Det kommer inte ta slut. Men det kommer förändras snart för snart går vi ut skolan och alla ska iväg. En ska hit och en ska dit och en ska plugga det och en annan ska plugga nått annat. Vi kommer få nya vänner och vi kommer få nya intressen och vi kommer bo på nya platser utan varandra. Det kommer bli jättebra då, vi kommer vara jätteglada, men just nu känns det som det jobbigaste. Jag kommer ju knyta ihop er i en hög och tvinga er spendera varje dag tillsammans nu. Sommaren. Vi måste för det kan vara våran sista sommar här.

Idag fyller jag arton år och mamma har letat över hela stan efter en krukros som luktar. Hon hittade en och den står här bredvid mig och luktar allt vad den kan. Tack mamma. Nu är det exakt 17 minuter kvar.

Jag har haft en bra barndom och mamma säger att den tar slut när jag vill att den ska ta slut och inte när nån säger det. Oj vad snabbt jag skriver på tangenterna idag. Måste sluta sitta vid datorn så mycket. Men mamma säger i alla fall att den inte tar slut idag om jag inte vill det. Att man kan vara lite som peter pan och bestämma själv. Eller som Alice som också vägrar bli stor. Men jag vill nog inte vara en sån människa. Jag vill bli stor men det hindrar inte att det är lite sorgligt när det händer. Alla kapitel som tar slut är ju lite jobbigt. De bästa egenskaper jag fått av dessa åt är nog att jag inte är en avundsjuk människa alls längre, att jag är bra på att förlåta och att jag inte tar så allvarligt på saker. När jag skriver dessa egenskaper nu så märker jag att de alla är lite sådana egenskaper man har för att ignorera när saker blir svåra, men det är inte så jag menar. Det är inte så jag använder dem.  Nu är det 13 minuter kvar.

12 minuter.

På dagen jag föddes plockade dom tussilago har dom berättat. Det tjatar jag om, men det är för att det känns så väldigt långt till tussilago just nu. Nästan närmare till sommar än till tussilago för sommaren funderar jag på så mycket så den är nästan här. Men tussilagon väntar jag på, så det tar sin tid.

11 minuter.
Jag kommer int eorka läsa igenom den här texten när jag är klar. Jag blir förvånad om nån annan orkar läsa den men det spelar ingen roll. Jag vill ha den bara. Skriva nu när de tär en sån dag man ska minnas. Jag hade en bra gårdag, en jättebra, och dagen innan det och dagen innan det. Mina dagar är bra nu för jag har vänner som tar hand om mig. Och jag tar hand om dem också tror jag. Dom är ju så bra. Även fast vi inte gör så mycket men det är det som är så bra. Man kan titta lite på let´s dance även fast ingen riktigt gillar det och att det är biggest looser på tv räcker för att alla ska tycka det är anledning nog att träffas. Vi tycker om varandra tror jag. Jag tycker i alla fall om dem. Ida och kalle och Shane och Frida och Linn Adam och alla andra. Sara. Sara är i en klass för sig för hon har uppfostrat mig. Jag älskar Sara men det vet alla och det vet hon och hur mycket man än skulle försöka sätta ord på det hela så går det inte så jag struntar i det. Hoon är min bästa vän helt enkelt. 6 minuter kvar.

Snart kommer sara. Jag får hoppa fallskärm idag om jag vill men jag valde att baka en tårta bara. Jag vill baka en med flera våningar för det har jag aldrig gjort förut.

Nu är det inte sorgligt längre för solen kom fram. Nu är det bara självklart. Arton år är jag. Grattis till mig. Hoppas nästan att ingen läste för det blev lite som ett dagboksinlägg till bara mig. Två minuter kvar. En minut kvar. nu ringer det. Ingen minut kvar.