partalitegranna

vilken duo

Fame Kills from kwest on Vimeo.

titta va duktiga vi är i skolan.

Utanför de blanksvarta rutorna faller nattregnet tyst över Floragatan. Jag sitter på golvet i skenet framför kakelugnen. Försöker andas, men luften i rummet räcker inte till. Jag är rädd. Livrädd. På hela dagen har jag inte ens vågat mig ned på gatan. Skräckslagen att någon ska se mig. Känna igen mig och ropa något, ropa att jag inte är den jag är att jag...nej förlåt. Det här blir osammanhängande. Låt mig börja om. 

De senaste dagarna har flera bloggar jag älskar skrivit samma sak. Att jag inte finns. Att jag i själva verket inte är något annat än en av karaktärerna i operan "Vanessa". Att allt det jag skrivit här på bloggen bara är sagor. Om A, lägenheten och moster (som just nu, medan jag sitter här, hög på Benzo och Madeira och skakar av gråt fortfarande stökar runt i lägenheten utanför som om ingenting hänt) Det värsta är att de har rätt. Inte ens de här orden ni läser nu tillhör mig själv utan mina författare. (Tala om att vara schizofren. Varannat ord som kommer ur min mun tillhör I och vartannat T, men inget är mitt eget, i ögonblick känner jag mig nästan som Blondinbella.) 

Jag reser mig upp. Balanserar på ostadiga ben mot fönstret medan jag tömmer det sista ur mosters Maderira -62. Det surrar i huvudet. Det verkar inte spela någon roll hur mycket jag vet att det är sant. Hur skulle ni själva känna om någon berättade att ni bara var ett "litterärt experiment". Huvudpersonen "i den mest snabbväxande kulturbloggen någonsin" som Operan skriver i sitt pressmeddelande. 

När jag står här ensam i mörkret framför det öppna fönstret med mina fingrar mot  fönsterblecket och känner den fuktiga kylan spelar det i alla fall ingen roll. Den svaga doften av almträden på gatan nedanför är äkta. Min skräck för vad som ska hända är äkta. För så är det. Min rädsla är rädslan för att dö. Men inte för att dö som jag skulle vilja dö. Dramatiskt störta genom matsalsfönstret. Ligga med min vita bommulsklänning som ett moln av snörök mot den glittrande svarta asfalten. Eller ligga i kandelaberskenet fladdrande över det benvita badkaret medan det mörka blod som pulserar ur såren på mina handleder blandas med Riojavinet i badkarsvattnet....
Nej det jag är rädd för är en helt annan typ av död. Tystnadens död. Att någon helt enkelt slutar skriva min berättelse. Att alla de kärlekshistorier och överdoser och tisdagseftermiddagar i november som skulle fylla mitt liv aldrig blir mina. Att jag blir stående här på golvet i rummet mellan kakelugnen och det öppna fönstret med A utanför dörren. För evigt ung i en frusen scen. Bortglömd. 

Men innan jag dör vill jag säga en sista sak. Många av er har blivit ledsna för att jag inte finns. Att mina känslor inte var äkta. För tretusen år sedan rasade det värsta kriget i mänsklighetens historia. Tiotusentals oskyldiga barn och gamla massakrerades.
Men det vi idag berörs av är Achilles tårar. En påhittads tårar över en påhittads död.

Det här är samson

Jag lekte just en mycket lätt lek med Frida som jag var duktig på. Nu ska jag städa för det ska vara fint när mamma kommer hem. Färska blommor ska det vara. Sen ska jag hämta det som är mig kärt; min kamera och mina fåglar.

Nu har jag, som alla andra, börjat titta på True Blood. Än är ja inte fast i serien, men nått jag ändå reagerat på hur otroligt snygg serien är. Speciellt introt. Jag har gjort ett bildspel till er.

Eller så kan ni helt enkelt titta på den här. Bara introt alltså. så snyggt.

Nu ska jag tala om en sak för er, och ni måste inte hålla med såklart, men såhär tycker i alla fall jag.

Kärlek är lätt att skriva om. Lätt att fota och lätt att få folk intresserade av. Det är inte svårt alls för alla vill ha det, eller vill tro att de har det. Följande hade vart ett klart accepterat och uppskattat inlägg om kärlek;

Jag vill avsluta dina meningar.

Bögigt va.

Vänskap däremot, har jag än så länge inte läst ett vettigt inlägg om. Varför skulle kärlek vara snäppet mer än vänskap, som många säger, om det nu är så lätt att illustrera? En textrad ur någon annans låt och en bild någon annan har tagit kan beskriva dina alldeles unika kännslor?

Fast jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag vet bara att det inte är mer, bara annorlunda. Jag tycker bara inte de två kan jämföras fullt ut. Det är två paralella saker enligt mig. Sluta tänk bekant->kompis->vän->bästa vän->kärlek. Det funkar inte alltid så. Kanske finns det två parallela såhär;

bekant->kompis->vän->bästa vän->bästa vän
bekant->kompis->vän->bästa vän->kärlek

Jag tror i alla fall inte att man på nått sätt väljer det där sista steget. Det bara blir. Det går antingen åt ena hållet eller andra. Eller så växer man ifrån varandra såklart, men poängen är att kärlek är inte mer än det man känner för sin bästa vän ni som tror det. Enligt mig i alla fall. Sen tror jag att om man är en pojke och en flicka (eller motsvarande vad man nu föredrar) så tror jag att det kan vara lite förvirrande att hålla isär de två sista stegen bara för att båda är så starka kännslor. Man tror att allt detta nog måste vara kärlek, fast det inte är så. Vänskap kan vara minst lika fint.

Vad jag skulle vilja säga, innan jag babblade på som en galning om saker ni inte bryr er om, var i alla fall att min nya "arbetsgivare" håller med mig. "Det svåraste som finns är att beskriva riktig vänskap" sa han och jag blev så glad. Tack<3, tänkte jag. http://leloveimage.blogspot.com/ försöker i alla fall idag att förklara vänskap. Att denna blogg skriver så sällan om just det visar bara på hur få som faktiskt kan förklara. Jag kan sannerligen inte, fast jag har haft turen att få den bästa vän jag någonsin kunnat.

Jag vet inte riktigt vad jag skrivit och jag orkar inte läsa igenom, men tack för idag.

Min rygg gör ont efter alla lådor som jag burit på ett värdelöst sätt och säger ingen idrott.
Därför tar jag mig friheten till en sovmorgon.
Det känns bra.

be on you

God morgon. Idag är det någon slags friluftsdag som jag inte är så pepp på.
Jättelångt bort söder om stan. Fy.

Imorgon är det fredag, och kanske sista natten jag vaknar upp i detta hus som har vart ett så fint hem åt mig i tre år. Det skulle blivit längre. Imorgon får vi nycklarna till lägenheterna, och det är så märkligt egentligen. Hur mycket som hänt under det här året som jag aldrig kunde gissat i januari. Inget är nu som det var tänkt, fast egentligen berör det mig inte. Jag har gått förhållandevis oberörd genom året och alla förändringar. Nu vill jag inget annat än att flytta. Förändringen är välkommen och på något konstigt vis är allt så rätt. Mer rätt än innan.
Det ända som är synd är egentligen att flytta ifrån vad jag tycker är åkersbergas vackraste plats, området vid kyrkan. Det kommer jag sakna, men jag får promenera dit så ofta jag kan ändå. Nu, kanske sista middagen i huset.

Dålig uppdatering men det är knapert med interwebz i skolan fär tillfället.

Rhianna