många timmar senare (inlägg 100)
Vilken helvetesflygresa.
Igår var det åskoväder i New York, något det har vart till och från när vi var där. Det har inte vart nått problem tills det att vi skulle flyga rakt igenom det. Det kändes inte så kul liksom. Det tyckte tydligen inte piloten heller, för vi fick inte åka. Klockan fem var tanken att planet skulle gå, men lagom till boarding fick vi veta att innan åtta var det ingen chans. Det var inte så kul, speciellt inte eftersom att alla då redan hade checkat in och gått genom security, så att man hamnar i de lilla jobbiga rummet med bara massa stolar i. Ni vet det är inte så himla roligt där, det blir lite "väntrum-till-sjukhus-feeling". Sen fick vi i alla fall komma på vårt plan, tre timmar senare. Vi taxar ut på startbanan och sen säger min käre far;
- Aj då, inte bra.
Det är inte så kul om han säger det för då är det absolut inte det. Nån sekund senare talar Herr Kapten om att vi måste stanna på marken. Kul. Länge stog vi där, tills vi till slut fick åka iväg. Lamporna i planet funkade då inte, med undantag av korta blinkningar från lysrören som verkligen såg ut att göra sitt bästa. Lampan med säkerhetsbältet släcktes inte på kanske de första två timmarna. Mörkt och guppigt. Inte så jättekul. Man är inte speciellt kaxig när man vet att man är en bra bit upp. Ingen har lixom så mycket att bidra med så alla sitter mest tysta, stirrar rakt fram och överväger att snabbt bli religösa. Sen började det lukta - tidning tyckte jag - brandrök tyckte de omkring mig. Herr Kapten tog till orda och talade om att vi byggt upp så pass mycket statisk elektricitet av blixtarna och åskan i luften att det nu var brandrök i airconditionsystemet och det var liksom dödsstöten. Ingen verkade ha någonting att tillägga och nu var nog alla rätt så övertygade om att de faktiskt alltid vart ganska religösa egentligen. Jesus borde tycka om mig.
Fråga mig inte hur, men jag lyckades i alla fall somna ganska kort efter detta. Om man räknar bort hur otroligt skrämmande allt var och hur rädda alla var var det rätt mysigt i mörkret och om man riktigt ansträngde sig var man övertygad om att man bara var på en guppig landsväg. Jag vaknade några timmar senare och tittade på Watchmen. Det är en annan mycket märklig historia men jag tar den senare. Nu ska jag äta kexchoklad - min mamma har inte handlat sen jag åkte.
Igår var det åskoväder i New York, något det har vart till och från när vi var där. Det har inte vart nått problem tills det att vi skulle flyga rakt igenom det. Det kändes inte så kul liksom. Det tyckte tydligen inte piloten heller, för vi fick inte åka. Klockan fem var tanken att planet skulle gå, men lagom till boarding fick vi veta att innan åtta var det ingen chans. Det var inte så kul, speciellt inte eftersom att alla då redan hade checkat in och gått genom security, så att man hamnar i de lilla jobbiga rummet med bara massa stolar i. Ni vet det är inte så himla roligt där, det blir lite "väntrum-till-sjukhus-feeling". Sen fick vi i alla fall komma på vårt plan, tre timmar senare. Vi taxar ut på startbanan och sen säger min käre far;
- Aj då, inte bra.
Det är inte så kul om han säger det för då är det absolut inte det. Nån sekund senare talar Herr Kapten om att vi måste stanna på marken. Kul. Länge stog vi där, tills vi till slut fick åka iväg. Lamporna i planet funkade då inte, med undantag av korta blinkningar från lysrören som verkligen såg ut att göra sitt bästa. Lampan med säkerhetsbältet släcktes inte på kanske de första två timmarna. Mörkt och guppigt. Inte så jättekul. Man är inte speciellt kaxig när man vet att man är en bra bit upp. Ingen har lixom så mycket att bidra med så alla sitter mest tysta, stirrar rakt fram och överväger att snabbt bli religösa. Sen började det lukta - tidning tyckte jag - brandrök tyckte de omkring mig. Herr Kapten tog till orda och talade om att vi byggt upp så pass mycket statisk elektricitet av blixtarna och åskan i luften att det nu var brandrök i airconditionsystemet och det var liksom dödsstöten. Ingen verkade ha någonting att tillägga och nu var nog alla rätt så övertygade om att de faktiskt alltid vart ganska religösa egentligen. Jesus borde tycka om mig.
Fråga mig inte hur, men jag lyckades i alla fall somna ganska kort efter detta. Om man räknar bort hur otroligt skrämmande allt var och hur rädda alla var var det rätt mysigt i mörkret och om man riktigt ansträngde sig var man övertygad om att man bara var på en guppig landsväg. Jag vaknade några timmar senare och tittade på Watchmen. Det är en annan mycket märklig historia men jag tar den senare. Nu ska jag äta kexchoklad - min mamma har inte handlat sen jag åkte.
Kommentarer
Trackback
