partalitegranna

Igår tittade jag på ett program på tvåan som handlade om mammor. Det hette "Super mom" eller något liknande. Utvalda mammor från olika delstater i USA tävlade om titeln som Årets bästa mamma. Alla mammor hade med sig mamma-portfolios och de fick även hålla tal som handlade om moderskap.  Domarna dömde även mammorna efter deras tro och pålitlighet till Gud. Att gå i kyrkan var till och med ett krav för att ens kunna vara med i tävlingen.

Jag var tvungen att byta kanal för jag blev så äcklad av mänskligheten. Att vi kan vara så dumma. Där sitter ett riktigt pack med överklasstanter och ska döma folks duglighet att vara mamma och deras kunskaper i barnuppfostran utifrån Gudstro.  Jag tycker religion är något intressant och i många fall något fint, men när sånt här sker tvivlar jag verkligen. Det är en skör tråd mellan tro och dumhet och enligt mig använder dessa personer endast sin religion till att leva ett enklare liv. För på något sätt har dem redan någon eller något som gör beslut åt dem.  De lever liv som inte är deras och följer andras teorier. De behöver inte skaffa egna uppfattningar om folk och kan lätt döma andras kompetens utifrån ett enda litet ord som talar om vilken religion de tillhör. Lata människor som inte orkar leva sina egna liv skulle jag vilja kalla dem.

Tro är enligt mig något personligt. Något som inte på något sätt ska påverka andras liv. Något som ska hjälpa och stärka en själv.  Man behöver inte ens kalla det tro. Det kan vara det att man har hittat något annat som hjälper en, eller stämmer in i livet just i det ögonblicket. En bild, en dikt eller en sång. För att kunna finna detta måste man känna sig själv bra. Man måste förstå vad man själv vill och uppskattar. Jag beundrar personer som tagit sig tiden att finna sig själva. Det är först när man vet vad man själv tycker och tänker som man borde få uttrycka personliga åsikter. Annars är dessa åsikter faktiskt inte personliga.